Full fart bakåt med aktivister vid ratten

20.09.2019

På samma sätt som man före barn aldrig lade märke till en barnvagn, men efter barn ser dem överallt har professor Bo Rothstein öppnat mina ögon. Nu ser jag aktivistmyndigheter både här och där.

Redan 2007 skrev statsvetaren och professorn Bo Rothstein en utmärkt artikel med rubriken "Begränsa statlig opinionsbildning". Den beskriver med närmast clairvoyantisk förmåga utvecklingen mot att myndigheter mer och mer blir "ideologiska statsapparater", papperstigrar som huvudsakligen ägnar sig åt ideologiproduktion.

När folkviljan inte längre uttrycks genom statsapparaten, utan statsapparaten talar om för de folkvalda vad som ska göras har de demokratiska hjulen börjat snurra baklänges, enligt Rothstein, och beskriver aktivistmyndigheterna så här:

"En stor del av deras opinionsbildning handlar således inte om att försöka påverka medborgarna i samhället att acceptera de lagar och beslut som riksdag och regering antagit. I stället propagerar de för att påverka riksdagen och, kanske främst, regeringskansliet."

I somras blossade en debatt upp om radio för döva. Som jag beskrivit här utnyttjar Sveriges Radio ett kryphål i regelverket för att komma undan att arbeta med frågan. Regeringen fick redan för åtta år sedan ett förslag som skulle täppa igen kryphålet, men valde att låta SR rulla på i gamla hjulspår.

Nu uppmanas regeringen att ta initiativ till ökade krav på SR av generaldirektören för Myndigheten för press, radio och tv:

"Vi anser att regeringen så snart som möjligt bör överväga en lösning som gör det möjligt att ställa krav på att radioprogram i allmänhetens tjänst ska göras tillgängliga genom exempelvis textning."

Sveriges Radio behöver bli avsevärt mycket bättre på att tillgängliggöra sitt utbud även för döva. Det är inte tu tal om den saken. Det är inte där hjulet gnisslar.

Jag har mycket god insyn och utomordentligt gott intryck av Myndigheten för press, radio och tv. Under mina sex år som ledamot i deras insynsråd gav de mig aldrig någonsin anledning att fundera över deras tjänstemannaideal. Men nu har någonting har hänt i myndighetens inre liv som möjliggjort ett officiellt positionerande i en fråga som generaldirektörens uppdragsgivare tvärbromsade redan för åtta år sedan.

Regeringen bör hörsamma kraven på textning av radio för att det stärker demokratin. Så motiverar generaldirektören sitt ställningstagande. Kruxet är ju bara att demokratikortet verkar ha två sidor i de fall det dras av en generaldirektör gentemot regeringen. Effekten kan bli den rakt motsatta, så som Rothstein så förtjänstfullt beskriver.

Tongivande funktionshinderspolitiska aktivister firar sin seger med muntra tillrop och gratulationer. De har vunnit över ytterligare en generaldirektör på sin sida. I det tysta politiseras våra myndigheter och de demokratiska hjulen snurrar allt fortare baklänges.