Kom igen, Lena!

Kära Lena!

Jag skriver till dig i egenskap av minister med ansvar för frågan om tolktjänst för döva. Jag har funderat en del på den saken, säkert mer än de flesta andra, och det här är vad jag har att säga:

För oss sjuttiotalister är 90-talet ständigt närvarande i sinnet, men det börjar bli ganska länge sedan studenten nu. Du vet ju redan att landstingen fick i uppdrag att tillhandhålla tolktjänst för döva, hörselskadade och dövblinda i mitten av 1990-talet. Det har hänt mycket i vårt land sedan dess.

Bengt Westerberg talar i propositionen om "tolktjänsten" som synonymt med landstingets tolktjänst. Så ser verkligheten inte ut nu 2019. Tolktjänsten är idag inte en enda tolktjänst. I takt med att varje myndighet som betalas av skattepengar själva har ansvar för att tillhandahålla tolk, så har landstingens uppdrag perforerats. Numera är landstingens uppdrag närmast att betrakta som den sista utposten, den som gör det som ingen annan vill göra. Statsförvaltningens slasktratt, om man vill uttrycka det bryskt.

Tolkanvändarna är heller inte desamma som för sisådär tjugofem år sedan, framförallt blir de allt mer heterogena. Målgruppen är inte längre en enda grupp. Ett växande antal personer med cochlea-implantat, nya grupper av döva flyktingar och sköra äldre med utvecklingsstörning. Alla med sina specifika behov.

I takt med att tolkanvändarna och samhället förändras så förändras också behoven. Unga döva personer reser mer, precis som befolkningen i övrigt, och efterfrågan av tolktjänst utomlands ökar därför kraftigt, framförallt i storstadsregionerna. Allt fler döva personer utbildar sig på högre nivå och ser sig själva med all rätt som en självklar del av arbetsmarknaden. Förväntan på tolktjänst i arbetslivet är därför stor. Men inget av dessa områden är tydligt reglerade.

Faktum är också att inte ens tolkarna är desamma. Tolkyrket har under se senaste trettio åren professionaliserats, först med krav på utbildning och senare certifiering via Kammarkollegiet. Samtidigt signalerar Statskontoret (s. 38) att nybakade tolkar inte håller samma kvalitet som tidigare.

Tolkcentralerna har sedan start erbjudit ett begränsat antal tjänster varav tjänsten teckenspråkstolk är den absolut största. Insatsen ges oavsett om uppdraget är långt eller kort, eller om tolken måste resa långt till platsen där behovet finns eller om tolkanvändaren är mycket eller mindre motiverad att ta till sig informationen som tolkas. Tolktjänsten består alltså huvudsakligen av en enda tjänst, en teckenspråkstolk som reser till den plats där behovet finns. Det är i någon mening en "one-size-fits-all-lösning" av hög kvalitet och hög kostnad.

Summa summarum: Tolkanvändarna är inte desamma, behoven är inte desamma, tolkarna är inte desamma och samhället är inte detsamma. Det enda - lite hårdraget - som egentligen är detsamma är regelverket för tolktjänsten.

Alla reformer behöver pysslas om för att hållas fräscha och ändamålsenliga. Där måste jag tyvärr säga att ni från statens sida inte varit tillräckligt på tårna. De brister i regelverket som fanns från start har vuxit till allt allvarligare. Tolktjänsten behöver stöpas om och det börjar bli bråttom.

Så kom igen, Lena! De demografiska förändringarna tillsammans med nya krav från invånarna gör att vi inte längre kan fortsätta i samma hjulspår. Allt färre ska försörja allt fler. Inte ens mer pengar kommer inte räcka för klara av utmaningarna. Vi måste slå våra kloka huvuden ihop och ompröva de sätt på vilket vi länge har arbetat och hur vi tänkt. Jag har skrivit om det här.

Dina företrädare på ministerposten har lämnat en het potatis i ditt knä i ett läge där många dörrar är stängda, positionerna är ordentligt låsta. Och nu när riksdagen kräver att du måste utreda tolktjänsten förstår jag om du känner dig pressad. Det är inte lätt att se vilka vägar som leder ut ur tunneln och vilka som kommer visa sig vara en ny återvändsgränd.

För vad det nu kan vara värt har mitt intresse för tolktjänsten har lett mig till denna slutsats: En framtida tolktjänst behöver i större utsträckning än idag tillhandahålla ett bredare tjänsteutbud och överlåta till tolkanvändarna att själva välja vilken tjänst de behöver för stunden. Bara så kan vi möta tolkanvändarnas allt mer skiftande och individuella behov. Först då ges förutsättningarna för att bedriva en tillgänglig, kostnadseffektiv och transparent verksamhet med god kvalitet. Jag tror starkt på att det är en framkomlig väg.

Åh kom igen Lena! Vad skulle vi annars göra?

Med varmaste hälsningar