Myndigheten för delaktighet är en nonstarter

Myndigheten för delaktighet är en nonstarter. Statskontorets genomlysning (2016) var en fullständig litania över brister som skulle ge varje generaldirektör stora skälvan. Rapporten beskriver en myndighet med oklar inriktning, låg produktivitet, svaga resultat och brist på interna rutiner och som har svårt att hålla särintressen borta. MFD befann sig i en återvändsgränd.

Sedan dess har MFD hasat runt med utsträckta armar och huvudet på sniskan som en levande död i hopp om att snubbla över en utväg. Åtgärdsplaner och ny generaldirektör verkar ha fått myndigheten hjälpligt på fötter, men i vilken riktning vacklar den vidare?

Ett tecken så gott som något på vad MFD anser vara sin roll är det myckna tyckandet som myndigheten producerar. Den ser sig uppenbarligen som en statligt finansierad opinionsfabrik. Det framgår också av myndighetens årsredovisning där myndigheten utvärderar sig själv genom att mäta genomslag i media (s.17).

Det senaste uttrycket för MFD:s opinionsbildande är en debattartikel där myndigheten vill att Arbetsförmedlingen gör ett bättre jobb med att få personer med funktionsnedsättning i arbete.

MFD går ut i media för att skapa opinion och ett förändringstryck mot Regeringskansliet och Arbetsförmedlingen. De demokratiska hjulen snurrar allt fortare baklänges, av skäl som jag beskrivit här.

Arbetsförmedlingen omsätter 77 miljarder kronor, MFD omsätter 63,5 miljoner. Arbetsförmedlingen har alltså i runda slängar ett ettusen gånger större ekonomiskt uppdrag än MFD. Det säger något om komplexiteten i respektive GD:s uppdrag. Det hindrar nu inte att MFD:s myndighetschef tror sig veta bättre än Arbetsförmedlingens myndighetschef hur Arbetsförmedlingens verksamhet ska skötas och vilka grupper som ska prioriteras. Oklart om tilltaget är ett uttryck för arrogans eller "ett underskott på strategisk kompetens", för att låna Statskontorets (s. 54) eufemism för att inte fatta bättre.

En opinionsbildande myndighet behöver allianser. Ju fler de kan visa att de är som delar åsikt ju starkare blir de. Därför söker MFD allianser med andra som driver funktionshinderfrågor dvs. funktionshindersorganisationerna.

Intresseorganisationer för personer med funktionsnedsättning har sina medlemmars uppdrag att driva politisk opinion, det är ett av de verktyg som det civila samhället har för att driva på samhällsförändring. Att Myndigheten för delaktighet sätter sig i samma båt som Funktionsrätt Sverige och anammar samma metoder för opinionsbildning däremot inte lika självfallet. En statlig myndighet ska inte vara en förlängning av funktionshindersorganisationerna. Precis som Statskontoret också noterade i sin analys (s.83)

Så var står MFD idag, några år efter Statskontorets sågning och myndighetens omstart? Mitt intryck är att myndigheten står kvar där den alltid stått. Det beror på att MFD:s problem ligger mycket djupt i dess instruktion. Nämligen i de underliggande motiven till myndighetens födelse.

Myndigheter som bildas på identitetspolitisk grund får svårigheter att vara en myndighet för alla medborgare i landet. Myndigheter blir representanter för vissa grupper och dessa grupper för en kamp mot andra grupper om den offentliga politikens utrymme. Myndigheter motarbetar, dubbelarbetar och fularbetar andra myndigheter. Myndigheter och intresseorganisationer växer ihop. Tjänstemannaidealet glöms bort, i dess ställe eldsjälar och primadonnor.

I en artikel som jag tidigare hänvisat till på temat statlig opinionsbildning skriver statsvetaren Bo Rothstein:

"Dessa (myndigheter) är alla tämligen makt­lösa när det gäller tillgång till effek­tiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideo­logi och satsar stort på opinionsbildning. Många av dessa myndighets­chefer skriver till exempel debatt­artiklar där de gör sig till uttolkare av sina respektive gruppers ­intressen."

Professor Rothstein förutser därmed MFD:s utveckling drygt ett decennium innan MFD var påtänkt. Den väg myndigheten slagit in på är dessvärre inte bara förutsägbar. Risken är överhängande att den leder in i ytterligare en återvändsgränd.