Socialingenjörer utan gränser

EU:s webbtillgänglighetsdirektiv skulle göra slut på otillgänglighet till offentliga webbplatser och därmed stärka demokratin. Efter många års lobbyarbete framförallt från funktionshinders-organisationerna är en svensk lag på plats. Nu kommer signaler om att lagen kommer att ha oönskade och oförutsedda effekter. Det är ett exempel så gott som något på socialingenjörernas gränslöshet.

Den 1 januari trädde lagen (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service i kraft. Den är en tillämpning av EU:s webbtillgänglighetsdirektiv och syftar just till att webbplatser i offentlig sektor ska bli mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Nu visar det sig att kraven på tillgänglig video har lett till att några kommuner slutat eller planerar att sluta sända fullmäktigesammanträden över nätet. Argumentet är att det blir för dyrt att texta och syntolka timslånga sändningar. Lagen som skulle ge mer tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning gav i praktiken resultatet att tillgängligheten minskade för alla medborgare, oavsett funktionsnedsättning. Ambitionen lika för alla gav resultatet sämre för alla.

Hörselskadades Riksförbund har gått i taket, men jag är varken förvånad eller upprörd. En närgranskning av sakförhållandena kan inte leda till något annat resultat. Inget av vad som hänt är oförutsett.

I den lagrådsremiss som föregick beslutet om den nya lagen framgår att flera remissinstanser påtalat - voilá! - risken för att kraven på tillgänglig video kommer leda till att video tas bort från webbarna, däribland Statens jordbruksverk, Lidingö kommun och Nacka kommun (s. 39.) Staten väljer att blunda för remissinstansernas synpunkter och nu kan både Laholm och Borgholm läggas till listan där alla medborgare, inte bara personer med funktionsnedsättning, riskerar få sämre tillgänglighet och insyn i fullmäktiges förehavanden.

I förarbetena till lagen uppskattas prislappen för genomförandet av webbdirektivet för staten till 300 miljoner kronor. För kommuner och landsting uppskattas kostnaden bli cirka fem gånger så stor, cirka 1 500 miljoner kronor. Men några sådana pengar skickar förstås staten inte med. Genom ett halsbrytande ologisk resonemang kommer staten fram till att kommuner och landsting för att genomföra arbetet ska kompenseras med noll kronor. I vanlig ordning uppvisar staten sin paradgren - att driva igenom reformer på kommuninvånarnas bekostnad.

Konsekvensen av att det saknas 1,5 miljard för att genomföra jobbet kommer bli antingen att jobbet inte blir gjort eller att pengarna kommer tas från andra delar av kommunal verksamhet. Hälso-sjukvård, skola, äldreomsorg, kollektivtrafik, flyktingmottagande eller för den delen funktions-hinderomsorg, det är bara för lokalpolitikern att hyvla. Skattehöjningar är vanligen inte ett alternativ, eftersom sådana inte får politiker omvalda.

Av den goda ambitionen att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning blev resultatet - åtminstone delvis - att tillgängligheten minskar för både personer med och personer utan funktionsnedsättning. Eventuella undanträngningseffekter av att det kan komma att hämtas 1,5 miljard från andra delar av kommun och landstingssektorn har vi inte sett ännu, men är att vänta.

Några reservationer är på sin plats, det är oklart hur lagen ska tolkas eftersom praxis saknas, kostnaderna för textning kan komma att minska med tiden, det kanske finns en möjlighet inom lagen att väga generell tillgänglighet mot tillgänglighet för specifika grupper eller mellan specifika minoriteter. Det är kort sagt för tidigt att utvärdera hela effekten av den nya webbtillgänglighetslagen.

Men - det frodas i vissa kretsar en idé om gränslös social ingenjörskap. Den utgår ifrån att det finns problem och motsvarande lösningar på dessa problem. Och än viktigare: att just de är utvalda för att både formulera problemen och servera lösningarna. De ikläder sig rollen som superplanerare, experter med sådan avsevärd kunskap att de utan svårighet kan sitta många hundra mil från problemet och formulera rätt frågor och rätt svar som berör miljoner och åter miljoner individer. De vet bättre än alla EU:s skattebetalare hur andras pengar ska användas på rätt sätt, de vet bättre än alla personer med funktionsnedsättning hur deras behov av information ser ut, det vet bättre än tusentals politiker hur prioriteringar mellan många ömmande behov ska vägas och de vet bättre än hundratals svenska, grekiska, franska, italienska och rumänska informatörer, kommunikatörer och layout- och bildredaktörer hur kommunikation ska ske med ländernas medborgare.

Ingen expert kan överblicka mer än en del av omgivningen och behoven experten företräder är inte allas behov. De är inte alltid bäst lämpade att bedöma hela samhällets intressen, än mindre alla EU:s medlemsländers intressen.

I verkligheten, långt bortom EU:s korridorer, finns bara lösningar med mer eller mindre konsekvenser, lösningar med prioriteringar, lösningar med fördelar och brister, lösningar med balansering av målkonflikter, enkel uttryckt: kompromisser. Var dessa avvägningar uppstår och hur de ska hanteras har dessa socialingenjörer utan gränser ingen kunskap om och alltför sällan ansvar för. Den kunskapen finns bara hos de personer som berörs direkt och bär ansvaret inpå bara skinnet.

I det lilla sammanhanget vet du att den tusenlapp du lägger på textning inte samtidigt kan gå till skolhälsan. När du vet namnet på din behövande broder vet du om hundralappen du ger ur egen ficka kommer gå till ett mål mat eller gå upp i rök.

I samma ögonblick som behövande grupper upphör att vara en abstraktion upphör också den sociala ingenjörskonsten att vara gränslös. Det enda som då återstår är ett minus på 1 500 miljoner kronor.